Raku

Raku är benämningen på en keramisk tillverkningsmetod, som har sitt ursprung i Japan. Dit kom enligt traditionen den förste raku-mästaren Chojirō från Korea på 1500-talet för att tillverka sparsmakade teskålar åt te-mästaren Sen no Rikyū.

Rakutekniken nådde Europa först under mitten av 1900-talet, inte minst genom den brittiske keramikern Bernard Leach, som studerat keramik i Japan. Sedan rakutekniken vunnit terräng i Europa och USA har den emellertid utvecklats.

Modern raku går typiskt till på så sätt att de i förväg brända keramiska alstren doppas i glasyr och ställs in i en ugn, som värms upp till omkring 900 – 1000 grader. Alstren tas ut ur ugnen, medan de fortfarande är rödglödande. Ursprungligen lät man bara alstren svalna, varefter de användes vid de teceremonier, som var förbundna med raku-tekniken.

Stora svarta krackeleringar, grälla färger, och ett metallaktigt skimmer räknas i dag som rakuns karaktäristika. Detta utseende kommer från den så kallade reduktionen, som består i att man sedan alstren tagits ut ur ugnen lägger dem i sågspån, tidningspapper, hö, halm, eller liknande material, vilket fattar eld av värmen. När elden kommit igång, stänger man in föremålet i en tunna försedd med lock eller liknande, vilket reducerar föremålets syretillförsel,(därav ordet reduktion) medan föremålet fortfarande är varmt, och glasyren (trög-)flytande. Reduktionen hindrar metallerna från att oxidera, därmed bildas ett annat färgspektra. Reducerad koppar blir exempelvis rödaktig, medan den i oxiderat tillstånd blir grön. Kraftig reduktion får alstren att metallisera.

Själva leran blir grå till svart vid reduktion. Därför blir krackeleringar i glasyren svarta, medan den lera som täckts av glasyren förblir vit, under en transparent (”genomskinlig”) glasyr (om leran är vit från början) Således kan man få exempelvis turkosa, vita eller gula alster, med vackra krackelyrmönster på, eller metalliserande krukor som exploderar i regnbågens alla färger bla.
I Orienten reducerade man däremot inte raku-skålarna.

Rakugods har än i dag ofta fått behålla drag av det orientaliska formspråket, även i Europa och USA. Många försöker även fortsatt odla den enkelhet, och det opretentiösa stilideal, som ursprungligen var en ofrånkomlig del av rakun. Den som önskar uppleva och förstå rakuns skönhet har därför ofta en fördel av att kunna värdesätta den skönhet som finns i naturens kraft, och i det lite råa, operfekta, och organiska uttrycket.

Det japanska tecknet för ”raku” betyder njutning, lycka, glädje och behag.

Ref. wikipedia